Men idag tänkte jag berätta om min dag, och jag hoppas jag ska berätta mer om Norge och hur det är här men, just idag var jag för första gången hos en kiropraktor.
Ska jag va ärlig har jag aldrig trott ja behövt fara till en, och på något sätt hade jag sett framför mig en otroligt härlig upplevelse, förmodligen någon slags lättnad i min smärta i ryggen.
Men ska jag va ärlig var det allt annat än en lättnad, än heller någon härlig upplevelse, jag skrek och grät och nästan flög av ren smärta. Låt oss gå tillbaka till starten, jag har jobbat på lager både i Sverige och i Norge och lyft fel, i Norge fanns verkligen inte dom ergonomiska förutsättningarna att man ska klara lagret ensam egentligen, mitt skulderblad la fan av, kändes som en kniv högg mig och att muskeln gick av, eller skulle låsa sig för att aldrig någonsin öppna sig igen. Började äta smärtstillande hela jävla dagen (hata piller).
Men nu tillbaka till den genomskinliga dörren in till helvetet. Jag klev in i en lugn fin miljö, vitt o grönt, kändes som lugnt fint och harmoniskt.Satte mig ner i en soffa och chillade, sen öppnades plötsligt dörren till de ja trodde var min lättnads paradis, och han som skulle "fixa" mig var en kraftig karl, i sina bästa år. Men skulle ja beskriva honom för någon annan, skulle ja säga att han såg ut som en finsk bastu piskande öl hävare. Han var en karl-karl. Han spara inte på sanningen heller, jag förvänta mig nästan "klä av dig" på bred finska när ja såg han, och att jag skulle knövlas till men ja behövde inte ta av mig något, men något jag totalt tappade där inne var mitt smink nere i kudden. Jag fick lägga mig på bänken, och sen började hela helvetet som varade i säkert 7 minuter, och inte i himlen som den där fylle leken, i en garderob utan på en tortyr bänk. Nu när jag skriver detta så är jag mör, som en jävla pulled pork. Det är helt jävla sjukt, och de väntas bli värre i morgon, inte peppad. Min rygg blev rätt ut dömd, och jag fick en del skäll av denna karl-karl, han förklara att jag va otränad och att jag inte borde jobba på lager. Han kunde inte heller förstå hur en tjej på 24 år kunde ha så mk låsningar och kramper i ryggen. Men även om jag blev totalt sågad, så måste jag säga att de jag reflekterade över mest var hur okänsliga, och hur oförstående omgivningen kunde vara av att jag hade ont, "de är väl bara o göra så här i laget" , "men du måste ju jobba" , "men alltså ät lite smärtstillande bara" , de kändes som jag kritiserades och bara gnällde över att ha "lite ont" när jag på något sätt fick svart på vitt hos kiropraktorn hur ont jag hade, han förstod jag hade ont för att jag reagerade med ren smärta och att jag hade sån kramp i ländryggen att han sa att om du hade haft de här i armen hade du inte kunnat använda den, och han förstod inte hur jag kunde stiga upp ur soffan efter att ha legat där en stund kanske i någon ybermysig boll ställning. Han sa att jag har bara tur jag är ung, annars hade jag inte kunnat röra mig alls nu. Man ska nog vara lite mer ödmjuk mot folk i smärta, det var min lärdom idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar